Jag vill åka tillbaka i tiden och träffa den där flickan som rusar in på sitt rum och smäller igen dörren, som gråter och är arg, och säga till henne att det inte är hennes fel. Att det inte är hennes fel att hon inte tål ljuden och att det finns fler barn som får ont av sånna ljud.
Och att få säga till den där tonåringen att det inte alls är Satan som grejar i hennes huvud så att det gör ont av att se rörelser i ögonvrån eller av dom små, små ljuden mellan orden på den som håller talet. Dom andra i församlingen trodde nog att jag satt och sov, men jag höll för öronen och blundande för att alla intryck gjorde så ont och gjorde mig så arg.
Dom tyckte att jag var dum som sminkade mig så mycket och att jag betedde mig på ett sätt som inte var tillåtet.

Den här bloggen är till för min egen ”komma ut”-process. Att släppa på skammen och skulden som hela tiden begränsar mig.

Jag har så många gånger slagit på mig själv i utbrott för att gränsen för länge sen är nådd. ”Varför kan jag inte vara normal, jag hatar att jag är sån här, jag är ju helt sjuk i huvudet”. Jag har varit väldigt hård och anklagande mot mig själv. Vilket ju är en logisk reaktion eftersom det är ju det jag har fått lära mig. Att det är jag som bestämmer hur jag ska bete mig – genom att dom sagt att jag ska skärpa mig. Komma på lektionerna oftare, tänka på familjen, tänka på mig själv, framtiden, att det faktiskt är farligt att röka och att man inte kan lära sig nåt om grammatik om man inte lyssnar och gör uppgifterna.
Och det är ju en logisk syn på saken från dom vuxnas sida, när dom tror att alla kan styra sina beteenden och att alla fungerar på samma sätt.

Det är inte lätt att veta att något är svårt, om man inte vet hur det är när det är lätt.

”Får man inte ens vara som man är utan att man ska få en diagnos”
”Haha, det enda vi behöver veta är att Nettan har en störning”

Det är något helt okänt för så många människor.
Diagnostisering sker för den enskilde individens skull. Inte för alla andras skull. Inte för vad som syns, utan för hur det känns.
Man får inte en diagnos för att man klär sig annorlunda, färgar håret rosa eller avviker från normen what so ever. Utan för att man har kognitiva svårigheter som gör att vardagen inte fungerar. För att det finns en funktionsnedsättning som gör att man kognitivt inte kan gå utan att det gör ont.

Det känns skönt att säga till mig själv att det är okej. Att det var så att det är ”fel i huvudet” på mig som jag trott hela tiden, och att det finns fler som har likadana upplevelser. Som inte tål samma saker.
Det känns väldigt skönt att gå tillbaka till mitt inre lilla barn och säga ”jag förstår, det här måste vara jättejobbigt. Endel ljud gör ont för dig och det är därför det känns så här”.

Jag känner att freden breder ut sig ❤

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s