Igår skrev jag att jag inte fått något sammanbrott på länge. Så var det, men igår kväll så kom det ett.
Det är så märkligt. Det är som att jag ser omvärlden med ett förstoringsglas. Jag ser bara småsaker. En sak i taget. Den grejen är det enda jag ser, och om det råkar vara en känsla så kan den känslan ta över hela mig och färga hela tillvaron och i värsta fall så går jag totalt lös.
Likadant som ett litet ljud kan bli det enda jag hör. Problemet är att det är ett obetydligt ljud som saknar betydelse i sammanhanget. Om jag tittar på tv hos mina föräldrar och min mamma sitter och stickar, så kan det lilla klickande ljudet som uppstår när stickorna slår emot varandra bilda en irritation hos mig som till slut blir så stark att jag måste lämna rummet. Om hon inte stickar så är det något annat litet obetydligt ljud som skapar reaktionen hos mig. Någon dricker, hunden slickar sig om munnen eller tangentbordsljudet från när någon skriver på laptopen.

Om jag tar bort ljuden genom hörselskydd så flyttas känsligheten till synen istället. Ser jag en repetitiv rörelse, exempelvis mammas stickning, så måste jag hålla handen för ögonvrån för att inte få ångest-känslor av det.

Varför?
Det är så himla konstigt.
Jag vet dock att det hänger ihop med stress. Ju tröttare jag är desto känsligare är jag. Ibland klarar jag inte ens att vara i samma rum som någon annan.

Andra situationer då förstoringsglaset ställer till problem är om jag ska göra något helt vanligt och vardagligt.
Om jag ska åka tåg så kan ett litet problem, som vart jag ska sitta, bli ett jättestort problem med väldigt besvärliga känslor. Det är mer regel än undantag att jag blir rädd och skärrad när något inte är som väntat eller planerat. Då går hela jag på helspänn och ser bara en rad olika problemlösningar framför mig. Hjärnan går igenom varenda alternativ och väger fram och tillbaka.
Det kan handla om att någon sitter på min plats. Att jag inte hittar spåret jag ska till. Att bussen jag väntar på är lite sen.
Att jag behöver hämta en stol eller pall att sitta på, om jag (mot förmodan) skulle gå på krogen. Iskall, svettig och rädd. Men försöker lixom ändå ha en trevlig kväll. Så som andra verkar ha det.
Eller om ett annat kassabiträde sätter sig vid en ny kassa och ropar ”det går bra här!”, när jag står i kön i köpcentret. Glöm det. Jag byter inte kassa;) Ska jag byta kassa så kan jag lika gärna byta planet.

Det som är positivt med att leva med ett förstoringsglas är att livet även innehåller positiva händelser. Som när jag träffar mina vänner och allt är möjligt. När jag är med mina djur och när jag träffar min systerdotter. När jag skrattar ihop med min pojkvän, när vi är varandra nära och förstoringsglaset tittar på LYCKAN. Då är jag istället glad att det inte finns några mellanting eller gråzoner. För när andra kanske bara är lyckliga, så är jag JÄTTELYCKLIG.

 

Annonser

2 reaktioner på ”Förstoringsglaset

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s