Jag hade en idé nyss om vad detta blogginlägget skulle handla om, men den glömde jag visst bort. Men jag tror att den handlade ungefär om att uppleva omvärlden på ett sätt som gör att det krockar.
Jag är för det mesta en helt vanlig människa. En sån som andas, är glad, arg, blir ledsen när någon är dum, blir glad av att få blommor och behöver trygghet för att må bra. Som skrattar när något är roligt och är nervös ibland.
Sen så är det ”resten”.
Att det gör ont i mina ögon när katten tvättar sig och jag ser det i ögonvrån. Att jag inte tål när någon äter och det låter. Att upprepande ljud driver mig till vansinnets rand och kan utlösa ett sammanbrott som tar flera timmar att återhämta mig från.

Trots att jag vet detta så försöker jag ibland fortfarade vara en normal människa. En sån som inte får ont av intryck eller förändringar. Jag vill gärna tro att min känslighet är tillfällig. Att jag kommer växa ifrån det, som min mamma sa att jag skulle göra. Det trodde vi båda två på.

Ett minne från barndomen poppar upp, som en bekant berättat för mig i vuxen ålder. Jag var runt 3-4 år och jag hade min lekkompis på samma gata. Vid ett tillfälle knackade jag på hos honom för att leka men han var inte hemma, sa hans mamma. Jag blev väldans arg och sur och vägrade gå hem, satt kvar på hans trapp ett bra tag fastän hans mamma sa att jag skulle gå hem.
Ibland återberättar hon denna historia för att hon vill att vi fnissar åt min envishet. Vad jag förstår idag är att det inte är min envishet som gjorde att jag satt kvar på trappen, utan min oförmåga att hänga med i snabba förändringar. När det inte blir som jag tänkt. Så här känner jag så ofta, att jag kan inte ändra på det som jag tänkt utan att bli arg och ledsen först. Jag blir inte det för att jag tror att det ska hjälpa mig att få som ”jag vill”, utan för att jag inte kan tänka om, jag hinner inte ställa om. Det krockar och gör ont.

Med hjälp av psykolog och att läsa bloggar så lär jag mig om hur jag kan hantera dom här krockarna. Ibland börjar jag ändå gråta direkt, men oftast så går jag iväg för mig själv en liten stund och låter förändringen smälta. När det känns okej inom mig så går jag ut och fortsätter livet.

Ett exempel på det är när jag skulle möta min pojkvän vid tåget förra veckan. Då trodde jag att han skulle se oss när han klev av och jag och hundarna skulle välkomna han tillsammans. Men så var det ett jättelångt tåg och han klev av så långt bort att han gick upp för en annan trappa. Så fort jag såg att tåget var så långt ringde jag och sa att han skulle gå upp vid trapporna för att jag hade hundarna med mig och vi väntade på perrongen – då var han redan på väg uppför rulltrapporna.
Då lixom krockade det inom mig, jag ville börja gråta och allt blev plötsligt fel. Jag sa att jag möter honom där uppe och vi la på.
Då tog jag en minut och kände att jag reagerade negativt på den lilla men för mig stora förändringen. Det hade varit jobbigt att vänta bland allt folk och nu blev det inte som jag hade väntat mig.
”Okej, nu reagerar jag så här pga förändringen och det är okej. Det känns på det här viset. Nu ska jag gå upp och jag vill träffa min älskade.”
Fastän det ringade kvar en känsla av besvikelse inom mig ganska länge så kunde jag bära den med mig utan att den förstörde för mig.
Så där ja, bra jobbat ❤

Likadant kan jag reagera om grädden är slut eller det blir frukost på ett annorlunda sätt. Det är jobbigt med krockar och det tar energi, men det får helt enkelt vara så. Det är okej. Jag vet hur jag ska hantera dom.
Det hjälper inte att jag säger att det inte är okej, för krockarna finns där oavsett vad jag tycker om dom.

Mina känslor har alltid varit en berg-och dalbana. Äntligen hör jag dom så tydligt att jag vet varifrån dom kommer. Åtminstone ibland 😉

Jag tror att en nyckel för mig är att inte försöka trycka undan känslorna som uppstår i krockar. Utan snarare ge dom utrymme och bekräftelse, fråga vad dom vill och ge dom lite tid.
Strax innan jag gick in i väggen för tre år sedan så var jag en hejare på positivt tänkande. Jag körde på för fullt och alla negativa känslor förvandlades till ”men det här går ju sååå braaa, skit i det där”. När känslorna och min känslighet i själva verket var varningsklockor för stress så trodde jag att dom skulle försvinna om jag inte tänkte på dom. Det gjorde dom till viss del, men sen blev jag väldigt, väldigt sjuk.

Det känns skönt att veta det jag vet om mig själv idag. Och det känns otroligt bra att jag ger utrymme för att vara som jag är när jag inte kan vara på något annat sätt. Det gör att jag mår bättre och jag har inte haft något sammanbrott på väldigt länge nu.

”Om jag bara beter mig som andra, så kommer jag att bli som andra” har jag tänkt hela livet.

Idag vet jag bättre. Jag är ju så himla bra precis som jag är, och framförallt så är det min rätt att leva livet på ett sätt som jag mår bra av – precis som det är för alla andra.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s