När jag var tonåring så hade jag obeskrivligt mycket att säga, jag brann av känslor men jag berättade det som så många andra bara genom mitt beteende.
Linkin Park sätter ord på hur jag kände i några rader ur låten ”Breaking the habit”:
”I don’t want to be the one
The battles always choose
‘Cause inside I realize
That I’m the one confused
I don’t know what’s worth fighting for
Or why I have to scream
I don’t know why I instigate
And say what I don’t mean
I don’t know how I got this way
I know it’s not alright”

Jag bytte världsbild och värderingar när jag som fjortonåring ansåg att religionen som jag vuxit upp i var ologisk och orättvis. Jag var så fruktansvärt arg och jag skämdes inte över att visa hela världen det. Egentligen var jag nog rädd.
Ett par av mina vänner inom religionen fick inte umgås med mig längre och deras föräldrar visste nog inte hur illa det gjorde mig.
Mina föräldrar var förtvivlade, det var kaos. Jag skolkade, festade och lyssnade på en hel del musik. Jag stängde in mig. Försvann. Jag bearbetade.

Samtidigt så var jag så målinriktad att jag undrar vart jag sen tog vägen när högstadiet tog slut och livet ändrades?
När släcktes elden? Vem har jag blivit? Vem var jag?

Jag var så stor men så liten.

När jag lyssnar på den musiken som jag lyssnade på då, så saknar jag mig själv. Varför? Vad är det jag saknar?
Jag ser mina gamla kompisar framför mig. Är jag ensam? Mina kompisar var mina bundsförvanter. Vi skolkade från samma lektioner, vi var festerna, vi gick genom eld och vatten för varandra och vi fanns alltid där för varandra.
Vi var tillsammans på en flykt, bort från det ologiska och in i det vansinniga för där fanns det ändå något som var bekvämt.

”Du har alltid gjort som du vill.” säger min mamma. Med en underton om att det ändå är en finurlig styrka.

Mina vänner har sen länge gått sina egna vägar, och jag min. Med dom så försvann en del av mig också. Kanske det ska vara så.

Efter en förvirrad student flyttade jag från den lilla industribyn mitt i Småland för att börja leva mitt eget liv. Äntligen var jag fri från krav, förpliktelser och människor. Friheten kostade dock inte mindre. Jag var inte tillräckligt förberedd på vuxenlivet och blev sjuk i utmattning efter några år med blandade timvikariat och folkhögskolestudier. Men det gör inget, för jag är ju kvar.

Det som driver mig och som får mig att leva är rytmik, harmonier, musik, orättvisor, dans, konst, text. All estetik, kort sagt. Känslor, förundelse, livsåskådning och förståelse.
Jag är kvar. Klänningarna, passionen, euforin, den tveklösa, totala envisheten när något är orättvist. Eftertänksamheten, kreativiteten, förmågan att stå framför människor och dela med mig av mitt innersta.

”Öva på styrkorna” säger Temple Grandin.

Okej.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s