Jag tänker oftast i bilder. När jag inte ser en händelse framåt i bilder så blir det ett tomrum där jag istället känner oro (oro har en egen bild). Ibland rädsla och ibland oro. Oron rör sig om i hela kroppen.
Som för dom flesta andra så är det i olika styrkor, men för det mesta så är det så starkt att det hindrar mig från att göra vissa saker. Exempelvis så är det lättare för mig att köpa halm med en vän istället för att få halm gratis från en person som jag inte känner. När jag inte har träffat personen tidigare och inte pratat med hen, så blir jag så pass orolig att jag undviker mötet. Helt.
Ibland måste jag genomföra något möte och då klarar jag det. Jag skulle naturligtvis klara att hämta halm gratis också, men eftersom det är så många moment i livet som skapar den här oron och rädslan så måste jag sålla bort det mest oväsentliga.
”Det är vanligt bland tonåringar att vara nervösa när dom ringer till myndigheter” fick jag höra som tonåring när det tog mig en timme för mig att slå numret till en person som lagt ut en annons på en hund jag var intresserad av att köpa. Samtalet var stelt och jag lät sur när jag läste upp frågorna som jag skrivit ner på ett blad framför mig. Jag var så ”nervös” att jag hade svårt att reglera rösten. Jag antecknade svaren. Efteråt var jag helt utpumpad. Men glad att jag hade genomfört något som jag tyckte var så fruktansvärt jobbigt och svårt! 🙂
Den där känslan av att fumla runt i ingenmansland med en känsla av rädsla och oro dyker upp varje gång jag inte vet vad jag ska göra. Varje gång. Jag är 29 år nu. Inte nervös tonåring i början av vuxenlivet. Ingenmansland kräver koncentration och ibland uppmärksamhet.

Jag trodde innan att det berodde på min låga självkänsla, men nu mår jag väldigt bra och jag har en bra självkänsla och självförtroende. Det är när jag inte vet vad som ska hända som jag blir så orolig, oavsett om jag befinner mig i en ny stad eller utanför mitt eget hus.

För att ta några exempel:
Om jag står på min trädgård och en person går förbi på vägen som börjar prata med mig så blir jag måttligt orolig en kort stund (jag är oförberedd och vet inte vad dom vill).
Om jag spelar fiol på gatan så är jag mycket lite orolig (jag själv har kontrollen). Om däremot någon kommer fram och pratar och jag inte förstår deras intentioner så blir jag mycket orolig.
Om jag ska tvätta och min hyresvärd är hemma så är jag mycket orolig (vi delar tvättstuga och jag vet inte om och vart personerna befinner sig och om de kommer att prata med mig).
Om jag ska besiktiga en bil så känner jag mig mycket rädd (det är många olika människor och moment som jag inte vet hur dom ser ut).
Om jag ska hålla en konsert helt solo så är jag väldigt lite orolig (jag vet i princip vad som kommer hända och jag gör något jag gillar).
Jag ska flyga inrikes i Oktober. Inför den resan känner jag mig rädd – trots att jag flygit till Irland tidigare och inte känner mig rädd om jag skulle åka dit. Jag är van vid att åka tåg och trots att det är mer folk och mer avancerat kring tåg så är jag inte lika orolig inför det. Jag har aldrig flygit inrikes tidigare och just därför känner jag mig rädd inför det. Jag har ingen minnesbild av hur det kommer att gå till.
Jag känner alltså lika stor rädsla inför att flyga inrikes för första gången och att hämta halm hos en bonde jag är bekant med – av den anledningen att jag har inte gjort det förut.

Ju mer trött jag är, desto lättare har jag för att bli orolig och ju större blir oron. Då orkar jag inte alltid tänka mig fram till en trygg tillvaro. Exempelvis vad jag ska göra vid olika senarion.
När jag flyger så kommer jag förbereda mig själv genom att läsa på hur det går till och jag kommer att tänka klart att om jag blir osäker på något så finns det personal som jag kan fråga. Då ser jag en flygpersonal framför mig och då blir jag mindre orolig.
Varje steg är lika viktigt – från att jag lämnar huset till att jag är hemma hos min syster som jag ska hälsa på. Väl där så kommer hon att ha koll och med henne känner jag mig trygg och avslappnad! 🙂
Jag känner mig alltså mer trygg med att hålla en solokonsert än att resa en ny sträcka.

Jag har funnit att den röda tråden är oförutsägbarheten – att jag inte vet hur det kommer gå och att jag inte varit i situationen förut.

Med denna insikten kan jag genomföra nya aktiviteter genom att förbereda mig så gott jag kan på just det. Och ha med mig saker som gör mig mer trygg, exempelvis en mysig sjal att snurra med, sköna kläder eller någon fin klänning som jag gillar, något godis att äta på osv.

Förut var jag ofta jättenervös i sociala situationer pga att jag tyckte det var så svårt att ”bete mig”. Nu försöker jag inte passa in längre, på samma vis, utan jag tillåter mig själv att vara som jag är och då är det lättare att vara i nya situationer.
Istället för ”nu måste jag bete mig som alla andra gör i den här situationen”, så blir det ”nu ska jag genomföra det här momentet och det kan bli kul”. Så jag flyttar fokuset från mig själv till vad jag gör där, lixom! 🙂

Jag blir absolut mindre orolig i de situationer som upprepas och som jag ”lär mig” hur dom går och kanske framför allt vad jag ska göra.
Men när det är nya situationer så är det lika stark oro och rädsla igen. Jag kan se mig själv framför mig att jag är lugn och kommer att komma på bra lösningar – jag har ”livlinor” som jag radar upp i min fantasi. Exempelvis ”ring en vän”, den gillar jag 🙂 Ställ frågor om något är oklart är också en viktig livlina.

Jag går till och med samma rundor med hundarna flera dagar/veckor i sträck. Äter samma mat veckovis innan jag byter – då slipper jag tänka ut något nytt 😉

Samma är skönt. Samma är tryggt. Samma ger vila och gör mig inte utmattad. Utmattad är så jobbigt och svårt.

Ibland känner jag mig trygg i jättemånga situationer och även dom som jag inte varit i innan, och ibland kan jag inte kämna huset utan att ha en stark känsla av oro. Dagsformen påverkar också så pass mycket, det är omöjligt för mig att säga hur en situation kommer att bli – jag kan bara veta hur jag känner inför den.

Jag har skrivit tidigare om oro här.

Det som jag upptäckte nu när jag läste det inlägget är att jag känner inte alls mig lika orolig nu över att åka buss som jag beskrev i det inlägget. Numer känner jag bara att det är obehagligt och kan skapa ångest, men inte att jag är orolig.
Vad intressant!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s