Människor fascinerar mig, provocerar mig och lär mig om människors integration med varandra.
Något som jag skulle vilja fråga ugglan handlar om människor som uttrycker sig såhär: – ”De personer som mår dåligt/inte klarar att hålla sig över ytan av egen förmåga – dom bara fjantar sig, kämpar inte tillräckligt, dom gör bara FEL och är dumma i huvudet.”
Varför förstår inte de personerna att man föds med olika förutsättningar, att man upplever trauman på olika vis, att man påverkas på olika sätt? Att man aldrig kan veta hur en person upplever sitt liv och sin omgivning?
Dömanden som Trollharen beskriver här .

Jag blir oftast så frustrerad och arg i dessa diskussioner att jag får ordkoma. Dvs jag tänker på så många olika alternativ samtidigt, att säga det jag vill ha sagt att jag inte hinner plocka ut en favorit.
För mig är det så logiskt att varje individ fungerar på sitt eget sätt och har formats av sina upplevelser och erfarenheter på sitt eget vis. Att jag inte kan veta hur det exakt upplevs för den personen, utan jag måste lyssna och ta in vad den säger och beskriver.
Hur kan jag se med någon annans fysiska ögon? Det är ju samma sak med erfarenheter. Eller?

En intressant aspekt i det hela är att fundera över varför jag blir arg på att den personen är arg. Mm. Jag tänker att det är orättvist dömande, är det orättvisan jag blir arg på?
Pekar vi på varandra?

Jag har själv vart en väldans arg person som inte hade några argument bakom mina åsikter. Det var bara mycket arghet och djup ledsenhet som behövde en fasad. Kanske är det något liknande för många andra som dömer människors handlande?
Jag menar inte att jag tycker att ett beteende är okej bara för att jag förstår varför det finns där.
Kanske är det det som dom arga och dömande människorna egentligen menar? Att dom är arga på beteendet?
Fast även så tror jag att det är mänskligt att bli spontant arg på ett beteende som är skadligt för en själv.
Jag skulle iaf gärna vilja få en inblick i hur det är att inte förstå att människor är olika och upplever världen på ett annorlunda sätt än en själv.

Anna Kåver har skrivt om något som berör detta ämnet i sin bok Acceptans – att leva ett liv inte vinna ett krig.
Där beskriver hon vad det innebär att acceptera en annan människa, bl.a. Att acceptera är inte samma sak som att tycka om.
Man kan ju acceptera en person och vara arg på den på samma gång (eller?), acceptans är inte att förneka.

Nu ska jag strax ut och mjölka geten. Först ska jag och min envishet flytta ut mjölkbordet i hagen. Eftersom jag är den enda människan i hushållet, så är det envisheten jag får be om hjälp när grannen är bortrest.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s