Jag vill bara ge mig själv en stor fet klapp på axeln.
Jag har klarat den senaste veckan så bra.

Alltså just nu så storgråter jag, men när tankarna kommer om att jag gör allt fel – så nej. Det är inte sant.
Jag har gjort riktigt bra ifrån mig, har en bra koll på mig själv och tar hand om mig så bra!

Min sambo har nån slags nolltolerans på smälla i dörrar. Jag är uppvuxen i en smälla i dörrar är helt normalt-familj, så tja.. jag försöker låta bli, men..🙄

Vi impulsiva, kreativa och sprudlande personer kan lika kvickt sprudla ilska, inte lika charmigt dock men det kan man inte komma ifrån. Man kan inte bara få dom roliga grejerna.

I Fredags hade jag planerna klara inför helg och denna veckan.
Men så ändrades det. Folk kommer hit på fel dag, dubbelt besök. Det klarade jag galant, jag planerade om och förberedde mig. Åkte på hönsmarknad spontant och klarade energin galant.
Sen kuratorbesök följande dag, sen besök igen dagen efter.
Tills planerna kastas om igen. Och igen. Och när jag inte kunde ens göra mina vanliga kvällsdisk-rutiner idag för att sambon spelade in och det behövde vara tyst.. så lyckas jag ändå ta mig igenom disken på något mirakulöst sätt 3 timmar senare utan att ha sönder en enda mugg.
Jag bara råkade stänga någon dörr lite hårdare än vanligt. Varpå sambon kommer ner och frågar, så där menande och typ irriterat; vad är det som låter?
Han ser inte hur skickligt jag har tagit hand om mig och fixat de senaste dagarna och den senaste timmen. Hur snyggt jag har avlett mig själv från att fastna i ljud och intryck, hur bra jag lyckats ta mig till aktiviteter som balanserar upp energin.
Han ser inte att energin är slut och vilket kaos det börjar knyta ihop sig till i hjärnan. Stressenhormonerna som sprutar och impulserna jag avleder mig från med stor koncentration.

Han blir bara irriterad för att jag för en massa oväsen, när han försöker spela in musik. Helt förståeligt.

Jag LAB:ar mig själv (och honom) och svarar lugnt: jag borstar tänderna. Och blir lixom lugn av mitt eget lugna tonläge.

Jag hittar sen inte min pyjamas. Gråter. Går ut mot friggeboden där jag ska sova inatt. I klänning.
Kommer av någon anledning ihop mig med sambon i hallen.
Glömmer vatten till hundarna, och när jag ska hämta det så orkar jag lixom inte det, vilket gör att jag slaktade två redan halvdöda tomatplantor jag hade ute. BRA att jag kanaliserade min frustration över ngt redan dött, eller hur!

BRA att jag gräääääät.

BRA att jag höll mig lugn och grät istället för att slå sönder något användbart.

BRA att jag kommer framåt i min utveckling.

BRA att jag.. gör så gott jag kan.

Så många sånna här kvällar jag somnat med tanken att jag är så dålig.
Men inte ikväll. Jag har gjort riktigt bra ifrån mig. 💪👍

God natt ❤️

Hinder i vardagen: vårdcentralen.

Jag ringer den nya vårdcentralen i hopp om att få kallelse till en läkare eftersom min sjukskrivning går ut rätt snart. Jag ringer och måste lämna tel och pers.nr. Jag glömmer bort att dom ska ringa upp långt senare men lyckas råka vara i närheten av mobilen när dom ringer.

Så här står det på 1177 i anteckningarna som vårdcentralen skrev, när jag via telefon försökte få en tid till läkaren.

Patient som har en sjukskrivning som går ut om 3 veckor. Önskar förnya den. Patient ringde igår och blev hänvisad till SMO telefon.
Har ringt SMO telefonen men uppger att hon inte blir uppringd. (ingen sa att jag skulle bli uppringd, dom sa att jag skulle ringa och att någon skulle svara, men det var bara telefonväxel där)

Åtgärd.

Meddelar att UT lämnar en lapp till ansvarig sköterska XX som får ringa upp. Framkommer att patient inte förstått att hon ska lämna namn och telefonnummer så att samordningsköterska ska kunna ringa upp. (uppenbart, när ni säger att jag ska ringa och någon kommer svara)
Patient önskar få en telefontid när hon blir uppringd. (jag har nämligen inte möjlighet att vänta vid telefonen i 5 dagar. Efter två timmar så är min energi slut och hjärnan stänger ner)
Info om att det inte finns någon telefontid att boka på men att UT lämnar en lapp till XX som kommer att ringa upp så snart hon hinner. (här kräver dom det omöjliga av mig, att jag ska sitta vid telefonen i 5 dagar och vänta på att dom ska ringa. Som jag bara har två timmars energi till att göra. Jag bryter helt enkelt ihop)
Patient blir då väldigt upprörd och lägger på luren. UT försköker komma i kontakt med patient igen utan resultat. (min energi är slut och jag har redan fått ett sammanbrott, ligger i sängen och försöker att inte få ytterligare utbrott)
Ber SSK XX att ringa upp patienten. (…och fortfarande har ingen fattat att det bästa för alla inblandade är mailkontakt eller telefontid. Som jag bad om från första början.)

Då har jag ändå ansökt om SMO som ska vara specialiserat för vuxna med funktionshinder. Tyvärr är det i detta fallet vårdcentralen som hindrar mig från att fungera.

Varför autism är en del av mänskligheten

Temple Grandin säger en hel del kloka ord.

Jag tänker en hel del just nu, på autism. Vad är det, och varför är det ett problem?

Autism kan ställa till det en hel del, för mig så är det främst ljudkänsligheten. Men jag har ett utmattningssyndrom i botten som har sabbat upp min hjärna en del också, så riktigt vad som är vad går inte att dra en gräns mellan.

Att jag blir uttröttad av mataffären, telefonsamtal, sociala kontakter och förändringar, det är ju egentligen inte ett problem som ligger hos mig. Utan det är så som _samhället_ fungerar, för att det är så som dom flesta andra fungerar.
Skulle jag bo i ett ”aspie-samhälle” så skulle svårigheterna vara på en mycket lägre nivå. Om dom ens skulle upplevas som svårigheter. Förmodligen mer som styrkor.

Det är ju så att när man växer upp så tror en att man har samma förutsättningar som dom flesta andra. Och när man då inte har det, när man tänker på ett annat sätt och kommunicerar på ett annat sätt, då blir det automatiskt att vara fel. För att man bryter ihop av stress, får panik, utbrott, hanterar stress på ett sätt som verkar konstigt för omgivningen. För att man blivit helt slut av att kämpa och anstränga sig på ett sätt som inte andra gör. Men betyder det automatiskt att man har fel i hjärnan? Att man är född med ett fel?
Här jämför jag med hbtq-personer. Dom fungerar inte som dom flesta andra heller, och man trodde först att det var fel i deras hjärna också. Vi måste sluta utgå från att alla människor är likadana, och att varje avvikelse är något fel.

Jag har ganska länge tänkt att det är fel på mig, att jag inte är som jag borde vara. Det blir man ganska ledsen av till slut.

Såhär:
Jag tänker och tar in omvärlden på ett annat sätt än dom flesta andra. När jag då hela tiden lever på ett sätt som jag mår dåligt av(så som samhället kräver), det är då utbrotten och stressen kommer och jag ligger under täcket och kan inte prata. Det som säkert många tänker ÄR autism. Men det är ju inte det som är autismen! Bara resultatet av att inte leva ett ”anpassat” liv.
För när jag lever helt anpassat och inte pressas av försäkringskassan, sitta på bussar eller andra påhitt, då mår jag bra. När jag lever i min autistiska värld så mår jag bra. Då känner jag kärleken till min pojkvän så starkt att hjärtat nästan sprängs, jag är kreativ till tusen och har sån livslust att hela kroppen vill växa.

Autism är inget fel. Det som är fel är att det autistiska livet inte har någon plats i samhället.
I samhället blir autismen ett funktionshinder, för som autistisk så kan jag inte fungera i en miljö som ser ut som det gör i samhället.

Jag glömde bort bloggen

Hej!

Jag glömde bort bloggen. Så mycket annat händer.
Jag odlar, jag sköter djuren, jag spelar piano, jag går i skogen, jag sover, jag planerar odlingen, jag sysselsätter valpen… Jag lär mig strategier, jag lär mig vila i tid, jag lär mig prioritera. Jag älskar att växa!

Autistisk sjukdom, or not.

Det florerar kedjebrev på facebook om att man ska känna medlidande för dom som har osynliga sjukdomar såsom epilepsi, cancer, autism, adhd osv. Alltså, tanken är säkert god från början, visst får man gärna skylta med att man känner medlidande, eller kanske snarare sympati, med människor som är sjuka.
Men autism är inte en sjukdom, för det skulle ju innebära att jag vill bli frisk och därmed bli av med min autism. Men vem skulle jag bli istället då?

Autism är ju ett sätt att vara på, ett sätt att tänka, och tolka sin omvärld. Så är det iaf för mig. Jag funkar på ett sätt som gör att jag har svårt att fungera i vissa miljöer och sammanhang, det är ett funktionshinder. Med rätt förutsättningar så fungerar jag bra. Det är därför jag har en diagnos, för att jag inte kan leva under samma förutsättningar som dom flesta andra. Diagnosen talar om vad det är jag inte klarar, och vilka förutsättningar jag behöver.

Om jag hade haft cancer, kol eller MS så skulle jag ju vara sjuk oavsett vilken miljö jag befinner mig i, och jag hade velat bli frisk.

Det händer att jag är ledsen över att jag inte kan exempelvis studera under samma förutsättningar som dom flesta andra, att jag blir utmattad väldigt lätt och sånt där. Och ja, en låg energikvot är vanligt bland npf. Och det suger. Det går åt mycket energi när man tar in alla ljud och intryck, behöver tolka och omtolka ord som inte rinner helt friktionsfritt osv. Jag önskar att jag hade mer energi, helt klart.
Det är svårt att vara flexibel. När man samspelar med människor är det ett hinder men när man sköter om djur så är det en styrka.

Och så där är det ju, vi har egenskaper som vi både gillar och inte gillar hos oss själva. Samma egenskap är bra att ha i vissa sammanhang, och i andra inte.

Att man ska känna extra sympati med oss autister känns lite.. Konstigt. Då är det ju bättre att lägga sin energi på att dela länkar till nätbutiker som säljer solenergi eller ekologiska kläder istället:)

Vänta på det

Oftast är sociala kontakter svåra och jobbiga. Men plötsligt kan jag ringa runt till lite olika mottagningar utan problem. Det är så konstigt. Det är verkligen så där som man hör berättas om ibland när det pratas om autism. Att ibland går det, ibland går det inte.

Jag är förkyld och borde ju orka mindre då, men det känns lättare. Märkligt, men det är bara å ta chansen och ge järnet. Nu har jag ringt olika mottagningar och är på god väg att få ett samtalsstöd, äntligen!

Ojämnt

Ibland kan jag inte svara på enkla frågor, ibland kan jag inte sno ihop en bytta mat, och ibland kan jag lixom sortera upp ett stökigt rum med blandade tillhörigheter på en snörkvart. Autism works in mysterious ways.

Annan rutin, andra tankebanor

Om man går in i vedskjulet från fel håll, så kan det vara så att man inte kommer på att det ju finns en lampa där som man kan tända. Nu när det var så mörkt.
När det är andra rutiner så är det som att världen splittras lite och verkligheten hänger inte ihop alls på samma vis som man är van vid. Saker faller bort, ut från verkligheten och försvinner.

Tar jag med mig en matbytta ut till hönsen så faller vattenhinken ur minnet. Om jag äter frukost först på morgonen så glömmer jag ge hundarna mat. För när det inte sker i den vanliga ordningen så är det hiskeligt klurigt att komma ihåg vad det var jag skulle göra, och hur. Och när. Helheten blir halv.